Hypotyreos?

Jaha, ska det vara så här?

I tonåren gick jag upp i vikt. Jag skyllde på p-piller, bättre skolmat och bussresa till skolan istället för promenad dit ... Att bara jag av alla kompisar råkade ut för det tänkte jag inte på. Inte heller att alla andra lyckas träna eller banta sig ner till en bra vikt utom jag. Min lott i livet - tjockis. Och visst, jag hade inte världens bästa matvanor heller, åt faktiskt lika dåligt som alla andra. Även mina smala kompisar.

Jag har aldrig uppfattat mig själv som deprimerad, och har heller aldrig heller fått någon sådan diagnos. (Om någon undrar så har jag heller aldrig fått någon annan mentalt-svag-diagnos, värt att nämna för tvivlare.) Dock har jag i tider varit nedstämd av oklara anledningar. Inget farligt, inget nattsvart, inget konstigt - bara lite deppig. Mediciner har hjälpt föga, men visst, lugnande medicin är praktiskt att ta till om man har svårt att sova vissa kvällar. Inget ont som inte har något gott med sig, säger man väl?

Åren har gått, tidvis orkeslös, tidvis nedstämd men den höga vikten och oförmågan att göra något åt det har bestått. I 20 år. Inte förrän min första graviditet rann kilona av mig, så jag tackar äldste grabben för hjälpen. Det gick alldeles för lätt, jag hade inte ens några planer på att tappa vikt. Men, givetvis så gick det inte att hålla vikten, och av oklar anledning började jag sakta sakta bli tyngre. Efter andra graviditeten hade jag inte alls samma "tur", utan fick kämpa som alla andra med graviditetskilona. Och som jag kämpade. Och kämpade. Jag löpte 5-10 km varannan dag, i ur och skur. Inget hjälpte. Jag kunde bara stå och se på medan vågen skrek av smärta, bågnande under en allt högre tyngd ...

En vän berättade att hon hade gått ner tio kg under vintern bara genom att öka på fettet och minska kolhydraterna. Jag hade hört talas om det där. Det kallades LFC ... LCF ... LHCF, eller något. Hon berättade att det var löjligt enkelt, och hon mådde jättebra. Det lät för bra för att vara sant, så jag hörde mig för litegrann hemma. Maken hade hört talas om det också, men ville läsa mera om det för att bilda sig en uppfattning.

Efter någon vecka hade han bilden klar för sig; detta kan absolut vara något värt att satsa på. Vi förberedde oss en vecka, och sedan körde vi igång. Det var nu över två år sedan, och jag har med undantag för två veckolånga perioders frossande i kolhydrater varit relativt strikt. Och vikten? Tja, halvrakt uppåt. Tidvis stillastående, tidvis uppåt alltså.

Redan efter några veckor började jag surna till över den uteblivna viktminskningen, men jag höll hoppet uppe trots att veckorna övergick till månader utan resultat. Allt eftersom tiden gick började även maken att misstänka att något var knasigt, så han fokuserade sin läsning från allmänna hälsovinster med LCHF till mer specifikt - sköldkörteln.

Han radade upp några av mina symtom, och med ens blev allt löjligt uppenbart.

• Orkeslöshet
• Dåligt minne
• Koncentrationssvårigheter
• Tröttma 
• Vitiligo (autoimmun sjukdom som drabbar pigmentet. HAr man en autoimmun sjukdom har man ofta flera.)
• Frusenhet
• Trögtänkthet
• Viktupppgång
• EJ viktnedgång
• Nedstämdhet (Tydligen så är det mycket vanligt bland Hypotyreospatienter)
• Ljudkänslighet (särskilt mycket sorl eller stoj och skrik)

Nåväl, han ställde en lekmannadiagnos på mig, vilket tycktes relevant. Nästa steg var ju att lösa problemet. Men hur? 

Vi köpte in naturliga sköldkörtelhormoner (NDT) från Oceanien. Kroppens alla fyra: T1,T2,T3,T4. Jag mådde bra igen, blev piggare, fungerade bättre och lyckades tappa i vikt. Diagnos bekräftad. Dessvärre blev detta kostsamt, och även om det inte alls är olagligt på något vis visste ju tullen inte vad det var, så det var svårt att köpa in dem. I Sverige finns bara syntetiska T3 och T4. I augusti 2013 ringde jag vårdcentralen för att ta tag i detta rätt väg. Jag tog prover och trappade ner mina NDT. 

Allt eftersom jag kom ner i dos mådde jag sämre, och värdena blev sämre. Innan allt NDT ens gått ur kroppen ringde läkaren och satte diagnos och skrev ut läkemedel. Syntetiskt T4 kallas Levaxin, och detta konverteras till T3 i kroppen är det tänkt. Jag var vid det läget så otroligt trött fysiskt och mentalt att jag knappt orkade med mig själv, än mindre familj, hem och skola. Låg mest, eller satt. Rörde mig långsamt, kändes som om kroppen var fast i sirap. Orkade ofta inte ens prata. Så jag märkte en stor försämring. Men diagnosen var ställd genom blodprov och även bekräftad av symtom som uppstått i takt med att medicinen fasades ut.

Läkaren blev faktiskt så brydd över mina dåliga värden att han remitterade mig till en magnetröntgen av hypofysen. Efter en tids oro för tumör fick jag kontrollerat att allt såg normalt ut. Så, inget problem där i alla fall. 

Hypotyreos? Hypotyreos!