Om man håller uppe en fasad tillräckligt länge, så spricker den.
Ett antal timmar utomhus, pigg och alert, hjälpsam och fixandes smågrejer, glad och trevlig ... ja, ni fattar ... det klarar man väl? Om man förtränger tröttman som kryper inpå är det lätt att tro att den faktiskt glömde bort en den här gången. Att man äntligen lärt sig att hushålla med energin.
Och plötsligt står man där och har kört huvudet rakt in i kaklet. Säckar ihop och tar slut. Igen. Som vanligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar